--
Är jag deprimerad? Då ska man äta en banan. Det står så på fruit ninja. Eller så borde jag kanske skriva lite. En extremt lång text utan styckeindelning med uttryckslösa meningar som ingen kommer orka läsa. Ja. Något sådant får det nog bli. Får se hur lång den blir. Får se om det blir något över huvudtaget. Något blir det nog. Det blir det alltid. En gång kände jag någon. Någon som jag nästan aldrig träffade. Han bodde i ett annat land, ett ställe långt, långt borta. Vi var och hälsade på honom en gång. Jag var iallafall bara där en gång. Pappa var där minst två, vad jag vet. När vi var där var jag glad. Jag kommer inte ihåg att jag grät en gång. Det var fint där. Vi var alla ganska lyckliga. Sådär lyckliga som bara sorgligt ovetande människor kan vara. Vi var dessa människor, de ovetande. Vi gjorde utflyckter. Vi åkte ut till öknen. Min bror blev skrämd. Han blev skrämd av en gammal gubbe för att vi tog kort på hans kameler. Han ville ha betalt. Men det fick han inte. Vi åkte iväg. Långt bort, och lämnade gubben där. Vi åkte ut till havet. Mamma envisades med att frenetiskt smörja in mig så att jag inte skulle bränna mig. Men det gjorde jag. Mycket. Väldigt mycket. Efter några dagar insåg min kära moder att hon hade smörjt in mig med after sun. Min hud brände som tusen stickande nålar. Vi åkte in till stan. Där fick jag en vattenflaska, en rosa. Med ett sugrör i. Den hade jag kvar länge när vi kom hem. Den påminde om en annan tid. En tid då vi var lyckligt ovetande. Det var vi inte längre. Vi badade i deras pool. Mycket. Jag fick Fido. en uppblåsbar dinosaurie som flöt på vattnet. Jag kunde sitta på hans rygg och vara ovanpå vattnet. Utan att behöva nudda det. Jag gillade Fido. Han var lila. Mörklila med svarta prickar. Och han var alltid glad. Under tiden vi spenderade på stranden gick vi ibland in i ett litet hus. Med en liten kyl. Kylen var fylld med små burkar. Plåtburkar i olika fina färger. Jag fick alltid hjälp med att öppna min. Jag kunde aldrig göra det själv. Det var svårt. Jag kommer fortfarande ihåg hur det smakade. Det var kylande. Läskande. Jag ville alltid ha mer. Mer. Mer. Mer. Känslan finns fortfarande kvar. När jag dricker detta idag. Innan var det en känsla som jag gillade. Som gjorde mig glad. Det var då. När jag var ltckligt omedvetande. Det är jag inte längre. Nu är jag olyckligt vetande. Jag föredrar det första. Men tyvärr får vi inte alltid välja. Livet slänger in saker som vi helt enkelt inte kan göra något åt. Antagligen bara för att retas. För att visa att vi faktiskt är helt blottade. Att vi aldrig kan vara säkra. Vi är aldrig säkra. Aldrig. Ibland känner jag mig säker. Men sedan inser jag att jag aldrig är det. Jag kommer inte ihåg, Men ändå har jag en bild i huvudet. Hur pappa sparkade på en ballong. Hur han bröt tån eftersom det gömde sig något bakom ballongen. Ett soffben. Jag har hört detta många gånger. jag var där när det hände. Men bilden i mitt huvud är inte sann. Den ät påhittad. Av mig. Jag skämms ofta. För att jag inte förstod allvaret då. För att jag inte grät när alla andra grät. För att jag sprang runt och lekte medans alla andra sörjde. För att jag inte sprang och gav min pappa en kram när jag fick veta. För att jag inte fattade. För att jag inte fattade någonting. Jag var dum. Jag var korkad. Jag var liten. Jag var blind. När pappa kom hem med de guldiga snäckörhängena såg jag inte sorgen i hans ögon. Jag såg bara lyckan i mina egna. Den materiella lyckan. Den som aldrig är på rijktigt. Den som vi bara övertygar oss själva om. Jag hatar mig själv för att jag var så ung då. Jag önskar att jag kunde göra om allt. Att jag kunde få gråta med alla andra. Att jag kunde få dela min sorg. Jag kommer inte ihåg när vi gick på båten. inte heller när vi åkte ut. Men jag kommer ihåg när vi stannade. När musik sattes på. När alla hade blommor utom vi. När pappa lutade sig ut över kanten. Hur han heöt lugn försökte hålla ihop allt. Hur han nu kunde ta över. Men det visste han att han inte kunde. Han kunde aldrig ta dubbelt ansvar. Alla visste det, utom jag. Och han. Jag vet inte hur länge han trodde på sin egen lögn. Jag vet att jag gjorde det länge. Jag kommer ihåg när jag insåg det. Hur jag bröt ihop och såg allt klart först då. Hur jag skrev i min NO-bok utan att inse det. Och hur Karolina kom och pratade med mig. Om den fina dikten. Den som jag skrivit utan att tänka. Vad höll jag på med då? Vad håller jag på med nu?
